Tänk, det är första advent nu, tiden går fort framåt. Snön lyser med sin frånvaro, vilket både gör mig glad men samtidigt saknar jag det vackra vita som ligger på marken och knarrar när man går. Men vi kommer nog få snö så det både räcker till och blir över.
Tack Sandra, för igår. Det var kul att få träffa dig och gå på bio tillsammans. Vi såg Svensson Svensson. Den var riktigt bra och bjöd på flera skratt. Ingen djup film, men en lagom rolig en en helt vanlig lördag eftermiddag.
Började läsa om "Zebraflickan" som jag hade i min bokhylla. En av få böcker jag valt att behålla. Varför? Jo, den ger mig så mycket framtidshopp nu när det börjar ljusna för mig i mitt mående. Nu när olika behandlingar ska sättas igång. En efter nyår skulle jag tro. Om allt faller på plats vill säga. Min Kans, och ngn från boendet ska vara med när vi går till Vågen för att få olika sätt att bemästra min ångest när den kommer. Den kommer inte så ofta, inte nu när jag är hemma. Men redskap är alltid bra att ha, att vara förberedd, då kan man bemöta det jobbiga på ett mycket bättre sätt.
Sedan när jag fått redskap att arbeta med och de fungerar bra, då är det dags för mig att ta steget till Asta teamet. Jag ska få prata med någon terapeut där några gånger och få gå igenom våldtäkten(kyrkoherden) och det sexuella ofredandet (skötaren som jobbade inom psykiatrin): Ja, jag vet, det är länge sen det här hände men båda dessa saker har hänt efter att årtalet slagit om till 2000-talet. Det är för mycket på på tok för kort tid. Jag önskar ingen annan att gå igenom det jag gjort. Men nu är det så här, det är bara att acceptera. Att börja jobba på att bli starkare i sig själv. Ja, det ska jag bli, jag vill bli starkare. Är less på att ses som en förlorare.
Nästan alla som känt mig har lämnat mig. Fått mig att tro att jag är mindre värd. Jag såg upp till 2 fd klasskamrater från låg/mellan/högstadiet, som hade fryst ut mig. Inte lyssnat när jag talat. Lärt mig att jag var ingenting värd. Att det jag hade att säga var bara ingenting att lyssna till. Ni två förvånade mig när ni bad om förlåt för att ni fryst ut mig. (resten av kalssen är jag känslokall emot, jag bryr mig inte i vad de gör, några få var snälla, men de flesta gjorde som dessa två tjejer alltså: frös ut mig)
Jag trodde på er, jag tog emot förlåtelsen och sa att det gjorde ingenting. Men visst hade det skadat mig under alla år jag varit utanför och bara dugt som reservkompis.
Nu med facit i hand skulle jag aldrig ha förlåtit er. Ni kom och hälsade på mig på psykiatrin några gånger, men sedan vände ni mig ryggen igen utan förvarning.
Jag undrar! Varför ödslade ni ens lite tid på mig för att låtsas bli vänner? Ni sårade mig oerhört en andra gång och jag har haft svårt att tro på att någon som vill bli min vän menar allvar. Jag tror hela tiden att jag ska bli lämnad ensam kvar. Var det värt de? Hoppas ert samvete är dåligt, att ni förstår nu när det återigen gått en så där 10-15 år sedan jag såg er sist, att ni faktiskt varit riktigt elaka, utan att att ha ngn anledning.
Men faktum kvarstår, skulle ni be mig om förlåtelse en gång till, skulle jag förlåta er. Jag vill tro gott om människor, jag vill tro att människor vill förbättra sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar