Igår em tog jag mig själv till frikyrkan Vineyard för första gången. Då jag blivit bränd av en annan församling (ej i denna stad), var det ett stort steg för mig att ta. Att våga, att växa, att vilja, att pröva sina vingar. Vad händer om det går snett, är det kört med församlingslivet då? Tankar som snurrade runt i huvudet innan jag kom dit.
Väl framme gick allt galant! Jag blev mottagen med öppna armar av två stycken som är med där, sedan kom även pastorn fram och hälsade. När mötet började var det lovsång i ca 30-40 minuter. Det var så skönt att få sjunga igen, sjunga till Herren.
Fikat klämde vi in mellan lovsång och vittnesbörd. Blev bjuden första gången man var där, sa ett Varmt tack till er!
Predikan var tilltalande, jag lyssnade och ville bara höra mer. Är det så här det kan kännas att få lyssna in ordet och förstå. Ulf, pastorn, var så lätt i sitt språk att jag hängde med i predikan. Vilket känns skönt för mig. Har nästan aldrig hängt med i ngn predikan förut. Brukar mest sitta och omedvetet komma på mig själv att jag är någon annanstans i tankarna än på mötet som pågår.
Efter predikan blev det mer lovsång och förbön. Jag stannade tills allt var slut, kunde inte slita mig från den mysiga stämningen.
Ngt mer jag tyckte om var att det inte pratades i tungotal. Jag har dåliga erfarenheter av det, kristna som försöker överrösta varandra i "vem hörs/kan mest tungotal". Jag frågade en tjej, Erika tror jag hon hette, om de brukar tala i tungor. Det händer att de pratar högt men inte ofta och isf brukar det vara om det finns ngt att förmedla till ngn i församlingen.
En underbara ny aha upplevelse blev denna kväll för mig, detta möta, dessa människor. Nu hoppas jag att det ska fortsätta så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar